Inte är det så viktigt med posten – men diskussionen! Vi brukar kalla oss för Lilla  diskussionshörnan – där sitter tanter och farbröder på bryggändan och väntar och det är ju omöjligt att säga att man inte har tid att prata! Så då pratar vi, säger Erik Österholm och så skrattar han sitt glada skratt.För så är det. Visst är posten viktig men lika viktigt är det med kontakten med omvärlden. Och bor man långt ute på en holme kan det vara rentav livsviktigt att nån dyker upp regelbundet.Det är båda postförarna överens om, Herbert Boström som har Barösunds Östra Orslandet runt och Erik Österholm som sköter om Lövö, Skeppö, Gåsö, Bågaskär på sin runda på norra sidan av Elgsjölandet.Herbert var bara 16 när han satte igång, han var så ung att han måste ha förmyndare för att bli anställd. Han efterträdde Einar Nordqvist på en kortare sträcka mittemellan Svanbäcks och Rafael Björklöfs pass. Så var han borta i fem år innan han startade på nytt efter far och son Svanbäck, Alvar och Harry. I fyrtio år har Herbert varit i postens tjänst, han började redan på Post-Kalle Lönnroths tid. Erik började 1971.Det är mycket de båda har hunnit vara med om medan de har levererat brev och tidningar runt Barösundsarkipelagen. De har uträttat ärenden av många slag – köpt mat, kommit med Svarta Skäggets hostmedicin eller Hotapulver på den tiden när det fanns en postfröken som samtidigt hade ett litet medicinlager för nödvändig första hjälp. Eller tagit ut pengar på bankbok.När jag åkte upp fick jag bankboken med mig och order att lyfta en viss summa. Och när jag kom tillbaka hade jag pengen och boken med mig tillbaka. Bra gick det, säger Erik.Numera finns varken postfröken eller postbussen kvar. Ett och annat handtag har postförarna hunnit med under åren vid sidan av den ordinarie uppgiften. De har burit in ved och vatten, skottat snö, kånkat på tegelstenar som hamnat på orätt ställe och dragit upp båtar på hösten och fått ut dem i sjön på våren. Om det har sett misstänkt tyst och tomt ut hos nån ensam gamling tittar de in i stugorna - det har ju hänt att telefonerna har varit stumma och det inte går att få kontakt. Och här och där blir det en kopp kaffe på vägen.Rutterna är långa. Tidigare kom posten till Orslandet redan före 8 om mornarna, numera vet man aldrig bestämt när breven kommer, det gäller att ha tålamod och vänta. Arbetstiden borde vara slut kl. 15 men alltför ofta händer det att passet tar både en och annan timme längre, inte minst under menförestider.Det är omöjligt att hålla läkartider och andra fasta klockslag, man kan aldrig veta när man är klar för dagen. Den tidigare ordningen kändes bättre, ”nu är ju hela dan förstörd!”Förfäderna arbetade upp välfärden, en annan generation drar ner. Man talar vackert om en levande skärgård men så tar man det ena efter det andra ifrån oss. Postkontoret, postbussen … vi får se till att vi får behålla skolan och butiken!Både Herbert och Erik har varit med om farliga tillbud när de har gått ner sig på sin arbetsrunda.Man tog väl större risker när man var ung, säger Erik. Herbert åkte genom isen med moped där militären varit framme och brutit sönder upp mot land, lyckligen var han så pass nära hemstranden att han snabbt kom inomhus sen han väl gått ner sig gång på gång på väg upp på torra land. Det är stor skillnad på mängden post och tidningar under somrar och vintrar:Om vintern är det sådär 12-13 bryggor men om somrarna är det kanske 150, säger Herbert. Och mer blir det hela tiden … De flesta känner man ju men det finns folk som aldrig nånsin kommer ner till bryggan, man har ingen aning om vems tidning man levererar.Nu är Herbert sjukskriven, påfrestningarna i ur och skur har gjort sitt. Under sex veckor i vintras hade Barösunds Östra ingen postutdelning alls tills Tomas Hansson  räddade situationen.Och efter Valborg är ännu en vinterperiod slut och alla vi på våra bryggor får våra tidningar sex dar i veckan igen. Och vill det sig väl blir det kanske en liten pratstund också då och då!