Året var 1929, en fin marsdag, stretande över isen med bohaget på en höskrinda kom det lilla följet över isen ut på fjärden där spåren efter medarna skar djupa fåror i snön. Nu var det inte så långt kvar, det gick nu att se boningshuset. Ainas hjär­ta klappade fortare – äntligen. Hästen stretade upp för drivorna den sista biten fram till huset som tornade upp sig på sin sten­sockel. Flickorna Vivi 12 år och Ragnhild 4 år lyftes lätt ner från skrindan av kuskens trygga händer. Husgeråd och sängkläder lastades av, där fanns även gung­stolen, sjömanskistan, ett enkelt fällbord och så bocksän­garna. Aina trevade med händerna utmed stensockeln, ja där fanns nyckeln, dörren åmade sig lite innan den gick upp. Vidare in i förstukvisten med sina nakna brädväggar, där gick trappan upp på kallvinden, väl inne i köket där spiskåpan, bakugn o spishäll var det som tog plats. Till hö­ger in från köket låg kammaren med sin kakelugn, som med sina stora fönster runt om fick dags­ljuset att lysa upp huset. Nu tändes eld under hällen brevid bakugnen, rummet fylldes av rök innan det började dra i skor­sten. Nu bars allt in i huset, ställdes mitt i köket, med de grova golvplankorna, med luckan i golvet till kallförvaring. Men det får vi ordna med senare tyck­te Aina.Vivi gick nu på upptäcksfärd i huset, allt var nytt och spän­nande. Där tycktes en trappa leda upp till himlen från för­stu­kvisten – den måste bara provas. Ragnhild sov nerbäddad i en av bocksängarna, trött efter färden. Värmen från spishällen spred sig sakta i köket, dörren ut hölls nu stängd. Ännu var väg­garna i köket isande kalla. Kusken läppjade på det nykokta kaffet, som ångade från koppen. Han tycktes mysa i efter­mid­dagssolen som sken in genom köks­fönstret. Det som syntes vara lite bohag på lasset, tor­nade nu upp sig i köket. En del bar nu Aina in i kammaren, me­dans sängkläder och bolster bred­­­des ut för att få värme till sängdags. När kaffet var ur­drucket och det var tomt på fa­tet, sträckte kusken på sig och tackade. – Man bör nog tänka på åter­färden. Lite mark bytte ägare och kusken såg nöjd ut, han fick liv i hästen som mum­sade på höet som var medtaget på lasset. Så bar det iväg i den nu uppblötta snön, ut över isen och bort från Limpgrund.Nu blev det så tyst, det knöt sig lite i bröstet av ängslan. “Nej, här duger inte att stå och titta.” Tillbaka in i huset där det nu brann behagligt under hällen och spred en god värme. Var blev Vivi av? Aina tog vinds­trappan upp till kall­vin­den, där utslagen på golvet i någ­ra lämnade bolster, hade Vivi somnat in så rofyllt. Hon kikade ut genom det lilla fönstret som satt på gavelspetsen till vin­den, ner till vedlidret nere vid stranden. Hennes tankar gick till den dag i höstas då köpes­kil­lingen skulle lösas och lån skul­le tas för köpet. Där fanns svenskamerikanen Grönberg, som sålde till Aina, som med sina stora händer prentade ner sitt namn på pappret. Det fanns ännu ett hemman till försäljning, Sol­hem, en bit längre in mot Barö­sund. Men det avgörande var fiskevattnet runt ön Limpgrund, även om vattnet var oskiftat. Dessutom kom hon tillika närmare Skansen och där fanns Galenius som hon kände förut och kunde fiska med. “Men hur var det nu med veden i lidret? Det skulle finnas till hälften uppradat. ”Ner och ut mot lidret”, haspelen lättades och dörren gick upp. Jo, det fanns så det räckte som­maren ut. Vad Aina inte visste då, var det alltjämt släpande i sena kvällar med veden i och ur ekan. Huggandet och staplandet för att hålla vär­men och till all matlagning. Lite vimmelkantig sjönk hon ner på den slitna huggkubben, hennes blick fångade huset där flic­korna redan låg och sov. Dom sis­ta solstrålarna speglade nu sig i köksfönstret.“Här skall vi bo nu.” En oro fanns där, men likaså växte det något i bröstet. “Det här skall jag bara klara av.”  Ett lugn tog nu istället plats i hennes inre, när hon gick tillbaka mot huset. “Det blir en kall natt.” Så började en ny tid för Aina Groop på Limpgrund, kommen från Rågön i Snappertuna, född 1887.