Knappast många av de som i dag rör sig längs den natursköna sjöleden Barösund känner mera till att Sjöfartsstyrelsen för tre och ett halvt decennier sedan umgicks med konkreta planer på att dra en vinterfarled genom sundet. Planer som, ifall de hade förverkligats, skulle ha haft förödande följder för den omgivande naturen.   Det hela hade sin början den 5 maj 1973, då man i en liten 32 mm hög enspaltig notis i tidningen Västra Nyland under rubriken "Sprängningar vid Hycklesund" kunde läsa: "Styrelsen (för Västra Nylands regionplansförbund) delgavs också en del planerade åtgärder i samband med att kustfarleden Hangö-Helsingfors skall fördjupas (från 5,5 m) till 9-10 meter. Bland annat är det fråga om att vissa mindre holmar borde sprängas bort vid Hycklesund i Barösund". Notisen var till formatet så obetydlig, att det endast hängde på ett hår att den överhuvudtaget observerades. (Bild av notisen.) Emellertid satte den genast fart i de lokala miljövårdarna i Ingå. På deras initiativ hade Ingå-Sjundeå-Kyrkslätts miljövårdsförening grundats endast ca ett halvt år tidigare, som en följd av att det statsägda bolaget Neste hade hyst planer att förlägga sitt tredje oljeraffinaderi i Kopparnäs i Ingå, där det likaså statsägda bolaget Imatran Voima ägde marken. Dessförinnan hade Neste misslyckats i sitt försök att få anläggningen placerad i Tvärminne. Räddningsaktionen i Kopparnäs hade föreningen fört till ett segerrikt slut vid årsskiftet 1972/73, då statsrådet beslöt att raffinaderiet skulle byggas i Pyhämaa. Den slutliga placeringen blev dock, som väl en och annan ännu minns, i Sködvik ("Sköldvik tvåan").    PRESSKONFERENSEN I BARÖSUND   Räddandet av Barösund blev nu den unga föreningens nästa stora uppgift. Den 30 maj anordnade den en välbesökt presskonferens på Walhalla i Barösund, där förutom representanter för massmedierna och Ingå kommuns beslutande organ också företrädare för Sjöfartsstyrelsen och Finlands redareförening hade infunnit sig. Under konferensens gång meddelade häradshövding Per Forsskål från redareföreningen, att denna ej hade något som helst intresse av en vinterfarled genom Barösund, att hela tanken var föråldrad och att planerna borde begravas. Redareföreningen hade tre år tidigare gjort en undersökning enligt vilken leden skulle ha kostat grovt taget 100 milj. mk (omräknat till dagens penningvärde ca 135 milj. euro), samt fordrat 90-100 m  bredd på raksträckor och 360-400 m i kurvorna. (VN 31.05.1973.) Beskedet var naturligtvis mer än välkommet och gav de aktiva inom föreningen ytterligare råg i ryggen. Nu hade det blivit klart, att kampen inte endast gällde skyddet av naturlandskapet, utan att saken också hade en betydande samhällsekonomisk aspekt.    SJÖFARTSSTYRELSENS INFORMATION   Den 12 juni var representanter för Ingå kommunstyrelse och -fullmäktige inbjudna till Sjöfartsstyrelsen i Helsingfors. I egenskap av initiativtagare till räddningsaktionen deltog även några "motståndsmän" och "-kvinnor" från föreningen som objudna gäster i informationen. Mötets värd, generaldirektör Helge Jääsalo meddelade att farleden var nödvändig, att sprängningsarbetena skulle inledas tidigast år 1976, men att ingenting skulle sprängas ovan vattenytan i Barösund. De som påstod motsatsen pratade enligt honom strunt. (Hbl 13.06.1973.) Men motståndarsidan visste, att så ej var fallet. Miljöföreningen hade nämligen lyckats spåra upp en promemoria från Sjöfartsstyrelsen, som var daterad den 30.05.1973. Enligt denna hade Sjöfartsstyrelsen redan år 1947 hyst planer på att fördjupa Barösundsfarleden från 5,5 m till 6,1 eller 7,3 m och bredda den till 40 m. Redan en så ringa fördjupning och -breddning hade enligt promemorian krävt landskärningar vid Hycklesund och Sparvholm. Varken miljövårdarna eller kommunrepresentanterna blev därför det minsta lugnade av generaldirektörens besked.    GENERALDIREKTÖR JÄÄSALO I BARÖSUND   Följande dag, den 13 juni, var generaldirektör Helge Jääsalo kallad till Barösund för att informera och svara på barösundsbornas och sommargästernas frågor. (Bild.) Tillställningen, som bandades av Reklam-TV, hade lockat en talrik publik och ett stort uppbåd av massmediefolk. Denna gång saknades tyvärr redarerepresentationen, men i ett separat uttalande för TV-sändningen berättade VD Hilding Hallberg, att redareföreningen redan tre år tidigare hade placerat Barösundsprojektet på sista plats i prioritetsordning, och att man nu, efter att ha tagit del av färskare undersökningar, ansåg projektet vara moget att begravas.           Generaldirektör Jääsalo upprepade vad han sagt dagen innan; att farleden var nödvändig och att den kunde skapas utan att någonting ovan vattenytan behövde sprängas bort. Men vid det laget hade nog de sista resterna    av respekt för "överheten" försvunnit hos publiken och beskyllningar för båg haglade öppet över generaldirektören. Den sista hälsningen från åhörarna, som Helge Jääsalo fick när han lämnade bryggan i Barösund var: "Här har dykt upp gul-röda pålar längs stränderna, även längs de fridlysta. Om hit kommer gubbar och stör våra fridlysta stränder, så skickar vi länsman på er". (Hbl 14.06.1973.) Sådana "pålar" (egentligen linjekäppar), hade av  "tigande gubbar med talande borrar", som skärgårdsborna hade döpt mätkarlarna till, utan föregående förklaring dykt på strandklipporna längs den planerade farleden.       SUPPORT FRÅN OLIKA HÅLL   I sin kamp hade miljövårdarna genast från början ett massivt stöd av pressen. Förutom av Västra Nyland, Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat, backades man speciellt väl upp av Turun Sanomat, för vilken tidning miljöföreningens representant den 15 maj var i tillfälle att ge en längre intervju. (TS 16.05.1973.) Också under det "ställningskrig" i farledsfrågan, som fördes de följande åren 1974-76, höll tidningen sin läsekrets väl underrättad om skeendena i Barösund.    Självfallet gav också sjösportföreningarnas och turistorganisationernas tidskrifter sitt stöd åt farledsmotståndarna. Ledaren i VENE-lehtis specialnummer 7 b/1973 bar den talande rubriken "Barön salmi on pelastettava merenkulkuhallituksen kynsistä". Den 28.09.1973 skrev Frisk Bris i sin ledare under rubriken "Slå vakt om skärgården" bl.a: "I Barösund visade folket dock prov på en för finländska förhållanden oförutsedd vakenhet och brist på sedvanlig indolens". Artikeln avslutades med en påminnelse om att "gamla lilla Tarmos krock med Hycklesunds bergvägg, visade att pratet om "inga sprängningar ovan vattenytan" är struntprat. Sådant nonsens går knappast hem ens hos bönder, än mindre då hos skärgårdsfolk och sjöfarare".   Bland privatpersoner som berömvärt gick i bräschen för miljöförsvaret bör nämnas trädgårdsmästaren Ture Ginman i Barösund. I ett första av sammanlagt tre debattinlägg i Hufvudstadsbladet påminde han i den för honom typiska raljerande stilen om en viktig omständighet, som närapå blivit bortglömd i stridens hetta, nämligen att farleden under vinterhalvåret fullständigt skulle ha isolerat den delen av skärgårdsbefolkningen, som var bosatt söder- och österom farleden. (Hbl 25.05.1973.) Vinterfärdvägarna till Ingå kyrkoby hade ju avskurits redan omkring 10 år tidigare av farleden till Djuphamnen i Fagerviken och den reguljära färjeförbindelsen mellan Orslandet och Barölandet inrättades först år 1982. En annan person som förtjänar omnämnas i sammanhanget var riksdagsman Pär Stenbäck. Han gav genom sin blotta närvaro extra tyngd åt miljöföreningens uppvaktningar hos bl.a. handels- och industriminister Jan-Magnus Jansson den 31.05 och den 23.07.1973 samt hos den nye generaldirektören vid Sjöfartsstyrelsen Jan-Erik Jansson den 11.05.1977. Pär Stenbäck gjorde för övrigt i början av 1980-talet en berömvärd insats för byskolan i Barösund, då han genom att utnyttja sina politiska kontakter lyckades utverka dispens för skolan i ett läge, då den pga en svacka i nyrekryteringen en tid arbetade med endast tre elever.    SEGERN OCH DESS BETYDELSE   Dagen efter det förutnämnda besöket hos Jan-Erik Jansson kunde tidningspressen rapportera om att planerna på vinterfarled genom Barösund äntligen och slutgiltigt var skrinlagda. (Hbl 12.05.1977.) Den natursköna sjöleden var därmed räddad och en avsevärd summa budgetmedel inbesparade.   Av intresse för dem som ej upplevt den fyra år långa miljökampen är säkert att veta vilka holmar, uddar och strandpartier, som var hotade i Barösund pga Sjöfartsstyrelsens planer. Några exakta uppgifter kunde ju aldrig erhållas, eftersom motparten konsekvent hade tigit om projektets konsekvenser till denna del. Viss information kunde dock uppsnappas, och genom att anlita tillgänglig expertis kunde miljöfolket bilda sig en ganska klar bild av den hotande miljömassakerns omfattning. Tämligen säkert hade Sparvholm helt strukit med och med stor sannolikhet också Toppholm och Limpgrund. Ingreppen vid Hycklesund hade med visshet blivit stora, och bland andra uddar och strandpartier, där trotylen skulle ha danat "raka spåret", fanns, börjande från sydväst: Kungsudden, Mörholm, Stångholm och Åkerholm. (Bild, sjökortsutdrag.) Med andra ord en naturskövling av gigantiska dimensioner. Denna hotande förödelse kunde stoppas av en tämligen liten grupp personer, villiga att osjälviskt offra tid och energi för att uppnå målet. Men därtill fordrades ett enigt stöd från lokalbefolkningen ända från gräsrots- till beslutsfattarnivå, ett stöd som senare upprepades, då det gällde den aderton år långa miljökampen mot det planerade kärnkraftverket i Kopparnäs. Men det var ju sedan en annan femma.