Den 17 september 1992 gjorde jag några intervjuer med ett par gamla barösundsbor som publicerades i Arbetarbladet. En av de intervjuade var pensionerade trädgårdsmästaren Gunnar Lindholm på Rövass som under 1960-talet i två perioder representerat socialdemokraterna i Ingå kommunfullmäktige.Dimsprutan och "terrjorna" lyder den något mystiska rubriken för intervjun med Gunnar och hans maka Gunvor Lindholm. Dimsprutan var en maskin som inköpts till Rövass på 1950-talet. Sitt namn hade den fått av att det insektgift den spred ut såg ut som en dimma. Gunnar kom ihåg hur man efter kriget skulle rusta upp Rövass där äppelträdena var både vanskötta och fel beskurna. Man lyckades och ett år kom man upp till den rekordstora skörden på 60 ton äpplen mot det vanliga på mellan 50 och 55 ton. Gunnar berättade också om sina år kommunfullmäktige. Bland annat lyckade han tillsammans med Einar Nylund från Barösund få en menföresbåt av plåt till Barösund.Gunvor Lindholm gav minnesbilder från sin barndom på Ramsholmen i yttre Barösund. Hon kom ihåg hur man krypande på små plankor skulle hasa sig över den svaga isen i menförestider. En "terrja" var en vindvak som i motsats till en strömvak uppstått genom vinden. Kom det snö på en "terrja" var den extra förrädisk. "Pass opp där är en terrja", var en varning hon aldrig glömde.I samma nummer av Arbetarbladet intervjuade jag också Herbert Sundholm på Mörholm. Hans far hade varit lots och i syskonskaran fanns hela elva barn. I Barösunds folkskola fick syskonen heta myrorna för att de kom från Mörholm. I slutet av 1950-talet anställdes Sundholm som gårdskarl vid Svenska Normal-lyceum eller "Norsen" i Helsingfors. Där skulle han sedermera avancera till vaktmästare. Efter tjugo år i skolans tjänst återvände han tillsammans med sin fru Ellen till Mörholm. Han berättade om många av de gamla färgstarka barösundsbor som det fortfarande talades om. En av dem var Wiberg från Nygård på Orslandet som var så stor och stark att när isen inte bar hans häst så tog han själv tag i skaklarna och drog lasset efter sig. Sundholm talade varmt för ett levande Barösund också i framtiden. Han hoppades speciellt på små arbetsplatser med fem till tio personer anställda.Det tredje intervjuobjektet var Rainer Bäckström som bland äldre barösundsbor kallades "Skjortviks-Rainer" efter hans föräldrahem Skjortvik på Älgsjölandet. Han kom ihåg sina år i folkskolan i Barösund och det stränga lärarparet Ida och John Lindroos. Rainer Bäckström sade bland annat:-- Jag glömmer aldrig hur Ida Lindroos med sin peksticka i handen sade "läxorna SKA kunnas".Som så många andra barösundsbor måste också Bäckström flytta bort eftersom det inte fanns arbete på hemorten. Under många årtionden kom han att ända fram till sin pensionering arbeta vid Helsingfors Telefonförening. Men Barösund förblev alltid i hans tankar. Efter kriget köpte han sig en liten sommarstuga på sitt gamla hemställe. I intervjun gladde han sig speciellt åt att både hans barn och barnbarn haft möjlighet att tillbringa sina somrar i Barösund.        Ur Henrik Tikkanens bok Min älskade skärgård, 1968.      Henrik Tikkasen kirjasta Min älskade skärgård, 1968.