Jag vill börja med att förklara att min berättelse om livet på Barösunds skolas internat, är sub­jektiv och endast min person­liga. Det finns säkert lika mån­ga upplevelser som det funnits elever som bott där – både före och efter – kanske mest före min tid där. Det här är ett svep av mina upplevelser där och jag vill framhålla att de första åren känns – nu över trettio år efteråt som det nog utspelats på 1930-40 tal och inte på 1970 talet. En sak är dock säker och har präglat min skoltid från början till slut – det var inte enkelt och inte roligt att som sjuåring packa väskan för att bo hela veckan på internatet när isen lagt sig och skolbåten slutat trafikera.Jag hade den stora turen att då jag började på ettan så gick min syster på sexan så hon lärde mig alla ”spelregler” om internatet. Vad man skulle packa med sig, vad man absolut inte skulle släpa på när väskan annars var tung i menförestider och sist men inte minst – té-drickningen. På internatet serverades té och smörgås som mellanmål när skol­dagen var slut, téet kokades förstås på vedspisen och var rykande hett och serverades i stora Arabiamuggar, vita med blå rand. Min syster sa:” När tant Runa börjar hälla och du ser de första dropparna rinna genom tésilen så säger du genast ”Tack det räcker” då har du högst 3 cm i muggen som du möjligen kan få i dig, annars häller hon upp till kanten och du får aldrig i dig det heta téet.” Jag lärde mig det – men det behöver knap­past nämnas att jag än idag inte är någon té-vän utan inmundigar det i yttersta nödfall.Det fanns tre elevrum och så tant Runas rum. Gröna, röda och blå rummet. Min syster, jag och en flicka till bodde mitt första skolår i röda rummet. Det fanns ett stort rött bord, fyra sto­lar, tre järnsängar, en liten hyl­la på väggen, ett tvättställ med kanna, tvättfat och slask­ämbar och kakelugn och en liten skrubb där man förvarade reserv­kläder.Varje morgon knackade tant Runa på dörren, tände lampan och häl­sade God morgon och så var det dags att raskt klä sig, bädda sängen, turvis föra ut slask­ämbaret till andra sidan vägen och sopa golvet. Sen serverades fru­kost i  skolköket och så var det dags att börja skoldagen. När skoldagen var till ända tit­tade man med avundsjuka blickar på de elever som bodde på Ors­landet och hade promenadväg hem, som lade skolväskan över axeln och ropade hejdå.Sammanhållningen var ändå god på internatet och sällan några stör­re bråk. Man fick gå till butiken för att handla lite godis om man bad om lov och veckopengen räckte till och sen lekte vi mycket ute. Vi pulkade i ”Mars-backen” och byggde snö­ko­jor. Kl 17 serverades kvälls­mat och kl 19 ännu ett litet kvällsmål bestående av mjölk och små knäckebrödsbitar.  Vi lånade ofta böcker från skolans biblio­tek för att fördriva kvällarna med och gjorde läxorna då när andan föll på, det övervakades aldrig. Jag tyckte om att skriva så jag skrev många brev till mina brevvänner och det var ett välkommet avbrott i vardagen när jag hade ett brev liggande och vänta på eftermiddagen, min pappa var postutdelare så han visste att lämna mina brev till skolan.Tant Runa eldade kakelugnarna glödheta på vinterkvällarna, man torkade snöiga vantar och sockor bakom den och laddade också upp ficklampsbatterierna i vär­men.(!) Eftersom det fanns bara ute-WC och kvällarna var mörka gick vi flickor ofta ut i säll­skap. Kl 20 hämtade tant Runa upp tvättkannan med ljumt vatten och det fick vi dela på till kvälls­toalett och tandborstning. Ute i vindskorridoren, en lång hall, lekte vi också, men man fick inte springa där. Där fanns en låda med olika slitna säll­skapsspel och också ett Korona-spel vill jag minnas. Det fanns ju ingen TV, men när Stormskärs Maja serien började gå fick vi gå tillsammans med tant Runa till tant Gretel, postföre­stån­darinnan som bodde i vaktmäs­tarbostaden på Wallhalla och som också städade skolan, för att titta på hennes svartvita TV. Det var en trevlig kväll i veckan. När jag gått några år byttes in­ter­natföreståndarinnan ut då tant Runa gick i pension. En hel del ändrades med den nya före­ståndarinnan och mycket blev mo­der­nare. De hårda bruna ”häst­filtarna” byttes ut mot färg­granna täcken och vi fick nya gardiner i rummen. Det byggdes inne-toaletter med lavoar i sko­lan så man behövde inte gå ut. De sista åren var vi bara två på internatet – en pojke och jag och efter förda diskussioner fick vi bo tillsammans och före­ståndarinnan sov med oss, för att inte behöva hålla flere rum varma. Min rumskompis hade sin transistorradio med sig, det var trevligt.Långt före jag själv började skolan fanns det ju mycket flere barn i skärgården som bodde på internatet och som jag sa i bör­jan var upplevelserna säkert olika. Men det som jag tror vi alla bär som gemensam vägkost är känslan att inte få åka hem efter skoldagens slut – med allt vad det innebar av hemlängtan, osäkerhet, ovisshet och gud vet vad hos en liten sjuåring. Vi hade det ju i och för sig bra på internatet, det var ju inte frågan om annat, det var varmt, vi hade mat och säng att sova i – men var fanns föräldraomsorgen om man var sjuk eller slagit sig, var fanns intresset om läxorna var gjorda, uppmaningen att tvätta fötterna eller byta underkläder – ifall man inte själv förstod det? Jag minns veckosluten - underbara fredag när man visste att man skulle få åka hem – hela lördagen var här­lig, när söndagen kom började det gnaga att i morgon bitti bör­jar en ny internatsvecka och söndagnatten sov man i regel säm­re. Väskan med Barbiedockan och kläderna kunde man inte släpa fram och tillbaka – sak­naden var stor för tänk om jag haft lust att leka med den på veckoslutet hemma?Men glädjen var stor när våren kom och islossningen skedde och man visste att det snart stundades skolbåtens inträde igen – man fick åka hem alla efter­middagar som de andra. Man kanske värdesatte hemmet på ett annat sätt – jag vet inte – men det är intressant att nu som vuxen föra diskussioner med andra som också levt inter­nat­liv, det är nästan som killarnas militärminnen. Alla är vi dock överens – man hade hellre varit hemma! Efter folkskolan följde medborgarskola, samskola eller hög­sta­dium och då blev det buss­transport och att bo skolveckan i familj – men det är en annan his­toria!